Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen haft anledning att tänka på varför jag tränar.
Först var det för att en bekant blev förvånad över att jag tränar flera gånger i veckan. Då blev jag faktiskt ganska ledsen. Och det är inte första gången det hände, heller. Nej, jag kanske inte är så värst vältränad eller smal eller så, men att folk blir förvånade... Nej, det kändes faktiskt oprovocerat.
Andra gången var häromdagen då jag var på Tom Tits (typ som Experimentum, om ni kommer ihåg) där de hade en våg som visade hur lång jag borde vara om mitt BMI skulle vara 24. Jag skulle enligt den vågen behöva vara 172 cm lång, alltså en decimeter längre än jag är, för att ha ett BMI i kategorin "normalvikt". Jag tror att vågen var trasig (64/(1,62*1,62)=24,38..., alltså har jag redan ett BMI på 24), men den fick mig ändå att fundera på om jag borde väga mindre.
Den tredje gången var precis nu. När jag gick hem från friskis kollade jag vad som hänt på twitter den senaste timmen och såg att Katrin Zytomierska, som är nån slags kändis, hade skrivit ett upprörande blogginlägg om en reklamkampanj för gymkedjan SATS. Reklamen visar en glad, svettig tjej som tycker att det är roligt att träna. Katrin Zytnhfrnejzfpgrufa menar att det är bedrövligt att det i Sverige är okej för tjejer att vara mulliga, och att denna reklam är feministpropaganda.
Jepp.
Jag tränar för att jag tycker att det är roligt och avslappnanade. Jag tränar för att jag tycker att jag är värd en kropp som mår bra. Jag tränar för att jag vill kunna äta glass, godis, god fet mat, chips och semlor, dricka läsk och öl utan att få dåligt samvete. Jag har varit där. Det är inte roligt.
Nej, det kanske inte direkt syns på mig att jag i början av veckan planerar in mina två till tre träningspass, så att inte veckan blir för uppbokad och att jag sedan inte hinner träna. Nej, det kanske inte direkt märks att jag tränar regelbundet när jag står i provrummet och försöker få jeansen över mina lår och sedan kanske till och med få knäppt dem. Nej, det kanske inte direkt verkar som att ett av mina största intressen just nu är att träna när jag sitter i biosalongen och trycker i mig allt godis innan reklamen är slut.
Men så är det ändå. Och jag tycker att det kan få vara så. Utan att bekanta, eller vågar, eller "kändisar" ska behöva säga nåt annat.
Joel:
Jag tycker att det är roligt att träna.
Jag tycker att det är roligt att träna.
Jag tränar för att må bra.
Katrin Ztydfcxfga är ett spånhuvud.
Hejja Maria! Men visst borde det vara självklart att ens egen kropp och dess välbefinnande skall få lov att vara ett stort intresse för var och en!
SvaraRaderaJag som också har upptäckt det där med att träna kan vara skönt, avslappnande och uppiggande i lite äldre dar kan inte annat än känna igen mig i dina funderingar.
Jag har ibland också mött de där frågetecknen när jag lägger mig i samtal som rör träning, eftersom det inte heller på mig syns så väl att jag tränar. Detta gör mig ledsen inte bara på ett personligt plan. Jag blir också ledsen över alla de som skulle kunna finna träning roligt, avslappnande och uppiggande men som aldrig ens ges chansen att upptäcka det för att ramen för en tränande person är så fruktansvärt snäv.
JA! Exakt så tycker jag också! Det var ju inte förrän jag flyttade till Stockholm (alltså vid 23 års ålder) som jag vågade (ja, vågade) börja träna. Jag hade tidigare inte sett mig som "en som tränar" och ville därför inte skämma ut mig genom att träna, även om jag ofta ville. Jag tror tyvärr att det är många som tänker som jag gjorde.
RaderaDu har så himla rätt Maria! Kör på! :)
SvaraRaderaTräna på du, lyssna på ditt inre istället för på andra...
SvaraRaderaTomas