söndag 31 mars 2013

Påskdagen 2013.

Vilken bra dag. Jag har firat en väldigt trevlig påskdagsgudstjänst i Abrahamsbergskyrkan. Jag fick predika om den uppståndne Kristus. Alltid trevligt.
Efter gudstjänsten gick jag, Andreas och ett gäng abraiter ut i naturen och grillade söndagsmiddag. Väldigt trevligt. Jag älskar att elda.  

torsdag 28 mars 2013

Om barn och påsk, om instagram och om polisen.

Idag är jag hemma och jobbar. Jag skriver påskdagspredikan. Jag känner mig väldigt tacksam över att jag fick ta del av det glada budskapet om Jesu död och uppståndelse redan som barn. Jag tror att barn har lättare att förstå grejen än vuxna. Det är liksom så mycket som verkar oförklarligt när man är barn, men som vuxna tror på, så man kan lika gärna köpa att Jesus dött och uppstått för vår skull som att det är livsviktigt att ha på sig bilbältet eller att "det kommer bli bättre" efter att vi ätit. Men vuxna verkar tro att det gör skillnad att ha bilbälte på sig, trots att vi ju aldrig krockar, och att jag är jätteledsen för att jag är hungrig, inte för att jag ville leka med Joels leksak men inte fick det. Så om de säger att Jesus har uppstått från döden, så stämmer det väl också.
Jag köpte just bisarrt mycket frukt, eftersom jag var hungrig när jag handlade och har bestämt mig för att inte äta godis. Så jag köpte frukt. Det blir väldigt fint i fruktskålen. Så jag tog bild på det och la ut den på instagram (som är ett socialt medium där man lägger ut bilder på vad man äter, sina nya solbrillor, tulpaner och gulliga katter). Jag la även ett så kallat filter på bilden, för att det är roligt och blir finare. Jag vet att det är helt ocreddigt att använda filter, men det är ju skoj. Så jag fortsätter. 

Just nu cirkulerar en polishelikopter precis över Blackeberg. Jag undrar verkligen vem de letar efter. Spännande! Hoppas det går bra. 

tisdag 26 mars 2013

Maria Öst är en sån som joggar.

I texten nedan kommer jag säga så många saker som jag känner att jag vill kommentera med ungefär "I know, hahaha, helt sjukt, hahaha, om jag visste det när jag var 14, hahaha!!" att jag har valt att skriva ut en smiley som skrattar så mycket att hen gråter: :'D istället för att skriva ut hela meningen. Jag lovar att inte göra det i senare texter, om det inte även då känns helt nödvändigt.
 
Ett av mina träningsmål :'D i år är att jag ska springa en mil utan att kräkas eller dö. Jag blev lite inspirerad av Andreas när han i höstas sprang Tjurruset, och jag kände att jag också ville ha en medalj, så jag anmälde mig till Blodomloppet. Jag tänkte att om jag anmäler mig till nåt som gör nåt bra, så kanske jag inte bangar. Så jag anmälde mig :'D. Och Andreas. Man kan välja att springa fem kilometer eller tio kilometer. Jag valde tio :'D.
 
Eftersom mitt mål är att jag ska springa en mil utan att kräkas eller dö så behöver jag träna. Jag har ju ganska bra grundfysik nuförtiden eftersom jag är med i Friskis-sekten :'D, så så hemskt farligt kan det ju inte vara.
 
Men jag behöver ju utrustning. Typ skor. Igår köpte jag så grymt dyra springskor att jag inte vågar säga hur mycket de kostade :'D. Det är också bra, för nu måste jag verkligen använda de ohemult dyra skorna.
Jag var på en såndär riktig springskor-butik och de tittade jättenoga på mina fötter och jag fick springa på ett löpband i butiken :'D och de filmade mina fötter när jag sprang :'D och sen skulle jag titta på den där filmen under tiden som han som sålde skorna till mig sa massa svåra ord om hur jag sprang och jag kände mig som en tönt. För att jag skulle känna mig mer proffsig :'D så köpte jag ett par löpstrumpor :'D också. :'D.
 
Idag har jag invigt mina skor (men inte strumporna, jag kände mig fånig även utan dem, jag måste ta det lite pö om pö). Jag har en runda som jag brukar gå som är ungefär fem kilometer. Den tänkte jag att jag kunde ta mig runt. Så jag tog på mig mina träningskläder (sport-bh, underställströja, löparjacka :'D, förnedringsbyxor (aka löpartights) :'D och mina nya skor. Jag gick ut, log på min RunKeeper-app :'D för att hålla koll på hur långt och snabbt jag springer :'D och sen var det bara att börja springa. Eller springa och springa, jag joggar. Ganska sakta. Jag ska ju undvika att kräkas och dö.
 
Jag bor ju på ett berg, så i början gick det bra. Sen blev det värre. Efter ett tag gick det dåligt. Sen var jag nästan hemma. Sen skulle jag uppför berget igen. Sen var jag hemma. Och jag hade rört mig framåt i något högre hastighet än att gå under hela turen. 5,4 kilometer. OCH JAG ÄR INTE DÖD OCH HAR INTE KRÄKTS!
Men jag såg ut såhär:
Vad har vi lärt oss idag? Jo, att jag, Ellen Maria Öst, är en sån som joggar. Jag är bombsäker på att jag kommer överleva att jogga milen den 4 juni utan att kräkas eller dö.
Och jag älskar alla må bra-hormoner som rusar runt i kroppen när jag sprungit. Det är faktiskt värt förnedringen av själva joggningen.

onsdag 20 mars 2013

Påskvandring

Denna veckan har jag påskvandringar på jobbet. Det betyder att jag och ett gäng ideella lägger ner hutlöst mycket tid på att öva in ett manus, dekorera kyrkan så att det ser ut som övre salen (där sista måltiden var), Getsemane (trädgården där Jesus bad och blev arresterad), Pontius Pilauts palats (säg det tio gånger i rad), Golgota (där Jesus korsfästes och dog) och graven i klippan, och sedan spela upp påskveckan för ettor, tvåor och treor.
Igår var första dagen, så vi var ganska på hugget. Tyvärr kom inga klasser att spela för. Det var tre klasser inbokade, två gick till fel kyrka (det är påskvandringar i ytterligare tre kyrkor här i Bromma just nu) och en hörde av sig och sa att de hade planerat dåligt och inte hann komma. Jag var lagom glad. Nej, nu ljög jag, jag var inte alls glad. Jag var ledsen och lite arg.
Idag kom två klasser. Det var väldigt roligt att vandra med dem. Imorgon kommer förhoppningsvis tre klasser. Sen är det slut.
Ängeln, vakten, Judas, Pilatus och kvinna vid graven. Eller Jonte, Sara, Linda och Freja, som jag brukar kalla dem. Tur att de är så sjukt roliga att hänga med.

måndag 11 mars 2013

fredag 8 mars 2013

15:52

Det visar sig att kvinnor tjänar mindre än män. Oj.
Idag är det internationella kvinnodagen.

onsdag 6 mars 2013

Nytt namn?

Nu har Gemensam framtids styrelse släppt sitt namnförslag. Ja, alltså, såhär är det ju, att kyrkan som jag är med i just nu kallas Gemensam Framtid, vilket bara är ett arbetsnamn. Nu har styrelsen alltså kommit med det förslag som de vill att kyrkokonferensen (som för övrigt inte längre kallas KK, utan KyrKo, tackochlov!) ska anta under kristi him-helgen. Förlaget är Gemensam kyrka och här kan ni se en film om varför de ger just det förslaget:
(Tyckte ni också att Olle Alkholm är förvånandsvärt charmig, speciellt 50 sekunder in i filmen? Det är annars mannen som vi här hemma kallar Snape. Mest eftersom han ser ut som Snape. Lite stram och bestämd. Speciellt när han har sin svarta vaddetnuheter som han hade på sig när jag ordinerades. Men men, det var inte det vi skulle diskutera nu.)
Snape.
Olle är längst till vänster i bild.
Vad tycker ni om namnet på kyrkan? Gemensam kyrka.
Jag tycker att det känns ganska bra. Man vill ju vara med i en gemensam kyrka. Det känns som våran kyrka. Inte någon annans. Lite vi-känsla sådär. Ja, jag kan nog vänja mig vid det. En snygg logga och lite så, så kan det bli bra, tror jag.
Nästa helg ska equmenia-styrelsen och gemensam framtid-styrelsen ha gemensamt styrelsemöte i Göteborg. Då kommer vi nog prata namnfrågan en del. Vill ni att jag ska framföra nåt?
 
Joel:
Kyrkans nya namn kommer kanske bli Gemensam kyrka.
En av våra biträdande kyrkoledare ser lite ut som Snape.
Nästa helg kommer jag till Göteborg/Kungälv för equmeniastyrelsemöte, men vi hinner nog inte ses tyvärr...



söndag 3 mars 2013

Tillsammansläger i Hassela.

Nu är vi hemma från tillsammanslägret i Hassela. Det var ett trevligt och jag är inte död. Win!
Det bästa med lägret var att mina fina tonåringar var så väldigt väldigt fina! De hjälpte mig med skidåkningen och var så tålmodiga och snälla och bra. Jag blir helt varm i hjärtat när jag tänker på dem.
Rolig sak med lägret var att Andreas var med. Han var med som assistent, så han åkte snöskoter hela dagarna. Men sista skiddagen fick han ledigt och åkte med mig (och Malin, Björn och Anders som faktiskt kan åka skidor).
Det tråkigaste med lägret var att vi fick med oss magsjuka hem, så istället för att åka till Lidköping och grilla korv med Karin, Anders, Ida-Maria, Josef, Maria, Samuel och Kristin så låg vi hemma och kräktes igår. Och istället för att vakna på ett mysigt hotell och äta hotellfrukost på vår första bröllopsdag så vaknade vi i svettiga lakan och var superglada för att vi fick i oss några rostbröd utan att få upp dem igen. Jodå. Men nu mår vi bättre, så det är skönt.