Hela livet har jag varit kristen. Hela livet har gudstjänst klockan 11 på söndagar varit något av en självklarhet för mig. Mer eller mindre. Det är en viktig del av mitt liv. Jag trivs med att fira gudstjänst. Tillsammans med andra och med Gud. Jag träffar både Gud och andra på andra tider i veckan och på andra ställen än i kyrkan. Men söndagsgudstjänsten är viktig för mig. Det är då min vecka slutar och börjar. På något sätt. Det är en rytm i livet som jag verkligen uppskattar. En tid i veckan då jag inte behöver tänka på annat än livet, Gud, världen, mig, människorna. Inte behöver göra annat än att sjunga till Gud, att sjunga om Gud, att prata med Gud, att lyssna till Gud, att höra Gud genom andra, att läsa om Gud, att växa som människa tillsammans med Gud.
Ändå blir det alldeles för ofta såhär. Att jag inte går till kyrkan. Det finns många anledningar till det. Jag kanske är iväg på något som gör att det inte finns tid till gudstjänst. Jag kanske har varit på gudstjänst i veckan så jag tycker att jag redan "klarat av" det (men det är bara en dålig ursäkt som jag verkligen inte uppskattar). Idag har jag den absolut tråkigaste bortförklaringen: jag måste plugga för att jag ligger efter i skolan.
Jag gillar inte dethär. Inte alls! Det känns inte skönt. Jag tappar rytmen. Jag tappar mig själv. I vissa tider tappar jag nästan bort Gud också.
Jag träffade en gång en pastor som sa att han blev pastor för att han annars inte visste om han skulle gå på gudstjänst. Sån är inte jag! Ibland tänker jag att det nog skulle vara lättare för mig att fira gudstjänst om jag inte skulle bli pastor. För det är inte alltid roligt att fira gudstjänst i tjänsten. Man ska predika eller leda eller nåt annat. Det är naturligtvis lyxigt att få göra det på arbetstid, men det blir också arbete av det. Inte alltid skönt. Ganska ofta när jag har predikat på förmiddagen så går jag till 16.00-gudstjänst i Immanuelskyrkan i Stockholm. För där får jag vara och bara ta emot. Inte prestera. Det är skönt.
Jag funderar på hur jag ska göra när jag arbetar som pastor. Kommer jag att lära mig att slappna av och kunna ta emot bättre i gudstjänsten där jag medverkar? Eller kommer jag gå till Immanuel 153 då också? När jag flyttar ifrån Stockholm, vad gör jag då? TV- eller radiogudstjänsten kanske...
Många frågor. Jag får väl se.
Nåden i allt detta är ändå att var jag än är och gör, vilka bortförklaringar jag än har för att inte fira gudstjänst, hur stel i mitt gudstjänstfirande jag än är när jag är där, så vet jag att Gud är lika nära mig som alltid.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Ps 193:5
Tack!! /Josefine
SvaraRadera