tisdag 1 januari 2013

2013 - här kommer jag!

(Jag vill redan nu varna för ett ganska flummigt och snabbt skrivet inlägg om mina känslor om 2012 och 2013. Om ni inte orkar läsa det så förstår jag precis.)
 
Häromdagen lyssnade jag på morgonpasset i P3 när de skulle göra en årskrönika om vad som hänt i lyssnarnas liv. Jag SMSade in
"2012 hände jättemycket i mitt liv: jag gifte mig, tog kandidatexamen och fick drömjobbet. 2013 har stora skor att fylla. Bring it!"
De läste upp mitt SMS och sa till mig att jag inte skulle förvänta mig något av 2013 om allt detdär hänt under 2012. De sa att 2013 skulle bli som en baksmälla efter en rolig fest. Alltså inte alls så roligt, men att jag ändå kan se tillbaks på 2012 och tänka att det var kul så länge det varade. Ungefär.
 
Men jag har tänkt lite på det sedan dess. För att jag gifte mig var en väldigt stor sak och en väldigt rolig sak. Men inte bara för själva bröllopet, utan för att jag nu får vara gift med Andreas. Det var ju det som var målet.
Och att jag tagit min examen och slutat plugga, det var ju roligt, men det roligaste är ju att jag nu är utbildad till pastor. Det var ju det som var målet.
Och att jag fått mitt drömjobb (eller i alla fall mitt dröm-första-jobb) är ju roligt eftersom jag får jobba med det jag har drömt om. Det var ju det som var målet.
 
Hittills har jag varit på en lång startsträcka. Jag ville bli Andreas lilla fru i massa år, och nu är jag det. Jag ville utbilda mig till pastor, och nu är jag det. Jag ville ha ett jobb som pastor i en Stockholms-församling med en till pastor som jag kan "gå brevid" lite, och nu har jag det.
Dessutom har vi fått tag i en lägenhet i Stockholm som vi inte kommer behöva flytta ifrån förrän jag slutar jobba i Abra och antagligen inte vill bo kvar i Stockholm. Det var ju också ett mål som vi hade.
 
Lite känns det ju som att det är nu jag och Andreas börjar vårat riktiga liv. Inte detdär mellan-livet som det var under utbildningen. Nu har grunderna lagts, på nåt sätt. 
 
Det kanske inte låter klokt. Det kanske låter som att jag tror att jag tagit uppförsbacken och att jag nu kan andas ut och ta det lugnt. Men så menar jag inte. Jag menar bara att jag är väldigt nöjd med att inte behöva göra om 2012, även om det var ett fantastiskt år.
Jag är redo för 2013.
 
Joel:
Gott nytt år!

1 kommentar: