Dagens gudstjänst gick riktigt bra. Fram till slutet. Då gjorde jag bort mig. Regält. För andra gången. På samma grej. Dessutom två gånger. Jag tappade bort mig i välsignelsen. Det är det enda jag tycker att man INTE få schabbla bort i gudstjänsten. Sist jag hade gudstjänst gjorde jag samma sak. Denna gången tänkte jag "jag ska inte tappa bort mig, jag ska inte tappa bort mig, jag ska inte tappa bort mig" och då är det ju klart att jag tappar bort mig. Tur att jag har en förstående och förlåtande församling. Och en nådefull Gud. Men nu ska jag ägna några arbetsdagar åt att lära mig välsignelsen så bra att jag inte tappar bort mig någon gång igen. Jag vill verkligen inte det.
Skitliv.
Men i övrigt var gudstjänsten bra (eller hur man säger), tycker jag. Ida Hennerdal predikade fantastiskt bra utifrån en jättesvår text (Luk 17:7-10), ungdomskören sjöng jättebra, trots att de bara var sex personer, tre av vår barn- och ungdomsverksamhet inledde gudstjänsten med att berätta om vad som gör det värt att vara ledare och de gjorde det jättebra, psalmerna var väldigt trevliga att sjunga (ja, det blir ju lätt så när jag väljer dem).
Skitliv. Men det blir ju så ibland. Jag har också någon slags hållpunkt på jobbet som går ut på att jag under inga omständigheter vill skälla på barnen (för vad lär man sig egentligen, mer än att bli rädd för vuxna). Men ibland händer det ändå. Då gäller det att försöka hämta nya krafter någonstans. Ofta räcker det med att jag får komma hem och snacka av mig med sambon. Han brukar också vara väldigt bra på att påminna mig om att komma ihåg allt bra jag har gjort under dagen. Det är viktigt att inte tappa bort det.
SvaraRaderaLycka till! Ju tryggare du blir med välsignelsen desto färre fel lär du göra!