Maria Öst är en sån som joggar.

I texten nedan kommer jag säga så många saker som jag känner att jag vill kommentera med ungefär "I know, hahaha, helt sjukt, hahaha, om jag visste det när jag var 14, hahaha!!" att jag har valt att skriva ut en smiley som skrattar så mycket att hen gråter: :'D istället för att skriva ut hela meningen. Jag lovar att inte göra det i senare texter, om det inte även då känns helt nödvändigt.

 

Ett av mina träningsmål :'D i år är att jag ska springa en mil utan att kräkas eller dö. Jag blev lite inspirerad av Andreas när han i höstas sprang Tjurruset, och jag kände att jag också ville ha en medalj, så jag anmälde mig till Blodomloppet. Jag tänkte att om jag anmäler mig till nåt som gör nåt bra, så kanske jag inte bangar. Så jag anmälde mig :'D. Och Andreas. Man kan välja att springa fem kilometer eller tio kilometer. Jag valde tio :'D.

 

Eftersom mitt mål är att jag ska springa en mil utan att kräkas eller dö så behöver jag träna. Jag har ju ganska bra grundfysik nuförtiden eftersom jag är med i Friskis-sekten :'D, så så hemskt farligt kan det ju inte vara.

 

Men jag behöver ju utrustning. Typ skor. Igår köpte jag så grymt dyra springskor att jag inte vågar säga hur mycket de kostade :'D. Det är också bra, för nu måste jag verkligen använda de ohemult dyra skorna.

Jag var på en såndär riktig springskor-butik och de tittade jättenoga på mina fötter och jag fick springa på ett löpband i butiken :'D och de filmade mina fötter när jag sprang :'D och sen skulle jag titta på den där filmen under tiden som han som sålde skorna till mig sa massa svåra ord om hur jag sprang och jag kände mig som en tönt. För att jag skulle känna mig mer proffsig :'D så köpte jag ett par löpstrumpor :'D också. :'D.

 

Idag har jag invigt mina skor (men inte strumporna, jag kände mig fånig även utan dem, jag måste ta det lite pö om pö). Jag har en runda som jag brukar gå som är ungefär fem kilometer. Den tänkte jag att jag kunde ta mig runt. Så jag tog på mig mina träningskläder (sport-bh, underställströja, löparjacka :'D, förnedringsbyxor (aka löpartights) :'D och mina nya skor. Jag gick ut, log på min RunKeeper-app :'D för att hålla koll på hur långt och snabbt jag springer :'D och sen var det bara att börja springa. Eller springa och springa, jag joggar. Ganska sakta. Jag ska ju undvika att kräkas och dö.

 

Jag bor ju på ett berg, så i början gick det bra. Sen blev det värre. Efter ett tag gick det dåligt. Sen var jag nästan hemma. Sen skulle jag uppför berget igen. Sen var jag hemma. Och jag hade rört mig framåt i något högre hastighet än att gå under hela turen. 5,4 kilometer. OCH JAG ÄR INTE DÖD OCH HAR INTE KRÄKTS!

Men jag såg ut såhär:

Vad har vi lärt oss idag? Jo, att jag, Ellen Maria Öst, är en sån som joggar. Jag är bombsäker på att jag kommer överleva att jogga milen den 4 juni utan att kräkas eller dö.

Och jag älskar alla må bra-hormoner som rusar runt i kroppen när jag sprungit. Det är faktiskt värt förnedringen av själva joggningen.