tisdag 14 augusti 2012

Blogg från Umeå

Hej allihopa! Nu sitter jag i en soffa i Umeå. Vi har vilodag och passar på att hälsa på hos fina Malin och Erik (men Erik åkte söderut i morse, så nu är det bara Malin och katten Fräs som är här). Mamma ringde idag och sa att jag skulle blogga, så nu gör jag det. Jag gör det utifrån frågor som vi fått många gånger och jag därför tänker att ni också vill ha svar på.

Hur går det? Det går förvånandsvärt bra, vi har ju redan kommit till Umeå, från Åbo via Haparanda, så det är riktigt bra.
Hur mycket cyklar ni om dan? Runt tio mil, typ. Ibland åtta, ibland tolv.
Hur mår era kroppar? Jo, de börjar gnälla lite. Rumporna är lite ömma och Andreas rumpa är lite skavd. Våra knän gnäller också lite, så vi smörjer in med voltarengel då och då. Något som vi inte räknat med var att händerna skulle ta så mycket stryk. Mina handmuskler gör ont, och Andreas lillfingrar och ringfingrar har domnat bort (men vi har hört att det kan bli så, så det är tydligen inte så konstigt. Vi har också hört att en som cyklade långt vars pungkulor domnat bort, så att fingrar domnat bort känns väl okej...). 
Har ni fått punka? Nej, inte en enda gång. Men mina växlar strulade för ett tag sedan. Då tog vi oss till en cykelverkstad som hjälpte mig, så nu går det bra igen.
Hur var Finland? Det ser typ ut som Sverige, alltså väldigt fint. Största chocken var språket. Inte att de talade finska, det hade jag fattat. Men jag trodde också att i alla fall en del pratade svenska och vi träffade bara tre som talade svenska. Då trodde vi att de kunde engelska, men inte då. Det var få som kunde flytande engelska och de flesta andra kunde ingenting. Vi hade svårt att beställa hamburgare. De såg frågande ut och svarade på finska. Konstigt, men kroppsspråk och glatt humör kommer man långt på. 
Är det roligt? Ja, det är roligt. Kanske inte alltid att trampa och så, men grejen med att ta sig fram på cykel genom Finland och nu Sverige är roligt. När vi cyklar på stora vägar, som E4an är det lite läskigt, men det funkar också. Grusväg är inte heller så roligt med cykelvagnen och så. Och räddaren i nöden är mp3spelaren/radion som jag lyssnar mycket på. Jag laddade den med både musik, Hönö-predikningar och framförallt Harry Potter-böcker. Hur fint som helst. Jag har lyssnat färdigt på de fyra första och har bara den femte inlagd också, så nu har jag lagt in massa sommarprat när HP5 är slut.
När kommer ni hem? Vi vet inte. Det beror på hur cyklarna mår, hur vi mår, hur vädret mår och tusen andra saker. Men vi kommer ju vara ute ett tag till.

Nu när vi varit borta har fantastiska Karin lagt upp bilder på mig och Andreas från fotograferingen innan bröllopet här och här. Hjälp va fina vi var!

2 kommentarer:

  1. Ni verkar ha det riktigt fint!! Väldigt fina bilder på er oxå! Lycka till med det fortsätta trampandet..

    SvaraRadera