Bistert.

Dagens gudstjänst gick riktigt bra. Fram till slutet. Då gjorde jag bort mig. Regält. För andra gången. På samma grej. Dessutom två gånger. Jag tappade bort mig i välsignelsen. Det är det enda jag tycker att man INTE få schabbla bort i gudstjänsten. Sist jag hade gudstjänst gjorde jag samma sak. Denna gången tänkte jag "jag ska inte tappa bort mig, jag ska inte tappa bort mig, jag ska inte tappa bort mig" och då är det ju klart att jag tappar bort mig. Tur att jag har en förstående och förlåtande församling. Och en nådefull Gud. Men nu ska jag ägna några arbetsdagar åt att lära mig välsignelsen så bra att jag inte tappar bort mig någon gång igen. Jag vill verkligen inte det.

Skitliv.

Men i övrigt var gudstjänsten bra (eller hur man säger), tycker jag. Ida Hennerdal predikade fantastiskt bra utifrån en jättesvår text (Luk 17:7-10), ungdomskören sjöng jättebra, trots att de bara var sex personer, tre av vår barn- och ungdomsverksamhet inledde gudstjänsten med att berätta om vad som gör det värt att vara ledare och de gjorde det jättebra, psalmerna var väldigt trevliga att sjunga (ja, det blir ju lätt så när jag väljer dem).

Kopiatorn och pensionärer

Jag håller på att gå av av instängt fniss.

 

Jag sitter på kontoret och förbereder kvällens samling. Utifrån kopiatorn hör jag ett fasligt pipande och två pensionärer som grymtar om att den inte fungerar som den ska. Saker som "på den gamla kopiatorn gjorde jag såhär och då gick det bra!" och "nej, men jag gjorde ju rätt, varför blir det fel?!" hörs.

Jag går ut och frågar om det går bra. De snäser (jo, snäser!) att det inte alls går bra för att kopiatorn gör fel. Jag förstår problemet och har en väldigt enkel lösning till det.

Pensionär 1 blir sur och säger att jag har fel. Jag berättar vänligt och ödmjukt att jag har rätt. Pensionär 2 anar att jag kanske har rätt. Pensionär 1 säger att det inte är någon idé nu.

Jag går tillbaks till kontoret.

Jag hör pensionär 1 muttra att jag troligtvis hade rätt.

 

Ja, sånt är mitt jobb.

Petter och Maria.

Igår talade jag med min ömma moder i telefon (hur gick det med bullarna, mamma?). Då tipsade hon mig om vad multimiljadären Petter Stordalen sa hos Skavlan häromdagen om skatt. Ungefär såhär sa han:

Det är viktigt att göra något som är bra, inte bara för sig själv, men också för andra. Och det är viktigt att ge mer till samhället än vad du tar ut. Och ju rikare du blir ju större är ansvaret. Om du inte förstår att det som är världens bästa land att leva i, som toppar alla listor, Norge och Sverige de toppar alla listor, de är byggda på en sak, ett fundament, som de missat i Sydeuropa och det är skatt. Skatt är civilisationens kostnad. Börja med det, tänk på samhällsansvar och skapa något som kommer fler till godo än bara dig själv.

Ja, du. Så sa han.

Hörde ni förresten att det är en Kungälvsfödd som blir jämställdhetsminister? Grattis Maria!

Vatten, martyrer och fruktsallad.

Idag är det söndag vilket betyder att jag har jobbat. Idag har jag jobbat med väldigt väldigt roliga saker, vilket känns väldigt bra.

 

Först jobbade jag med söndagsskolan. Det är inte alltid jag är med på söndagsskolan, men idag fick jag vara med. Det handlade om livets vatten idag i kyrkan, så vi gjorde jätteroliga vattengrejor. Vi tog in snö och is utifrån och kollade vad som hände om man blandade det med varmvatten. Vi odlade vattenkrasse i bomull. Vi testade vilket vatten som var godast av vanligt vatten, citronvatten, apelsinvatten och gurkvatten (apelsinvatten vann). Vi pratade om att människor består av jättemycket vatten och om man inte får i sig vatten så dör man. Och vi pratade om att Jesus sa att han hade livets vatten. Sjukt mycket vatten. Barnen tyckte att det var väldigt roligt.

 

I eftermiddags/tidig kväll jobbade jag också. Då var jag på teater tillsammans med Linda. Jo, jag gjorde det faktiskt i jobbet. Vi fick i uppdrag av församlingsbladskommittén att skriva om teatern Martyrer som går på stadsteatern just nu. Den handlar om en tonårsgrabb som blir kristen extremist. Det fullkomligt haglade bibelord genom hela föreställningen. Hårda och kalla bibelord. Hans mamma försöker förstå, hans lärare försöker få honom att inse att han har fel. Pastorn (som spelades av Måns i Pelle Svanslös, väldigt konstigt) försökte få honom att bli en ledare i församlingen. Och lite sånt.

Jag tänker att det egentligen inte handlade om kristendom utan om en tonårsgrabb som försöker hitta sin plats. Bra pjäs. Klart sevärd.

Jag borde gå på teater oftare.

 

Om en stund börjar del två av En pilgrims död. Då ska jag och Andreas titta på den och äta fruktsallad gjord på blodapelsin, banan, honungsmelon, vindruvor och granatäpple. Jag lääängtar.

 

Joel:
Idag har jag jobbat med att leka med vatten och gå på teater.
Snart ska jag kolla på TV och äta fruktsallad.

Vad händer?

Nu var det länge sedan jag bloggade. Anledningen till det är att jag varit borta. Först var jag på fortbildning. Det var 400 pastorer, diakoner, musiker, ungdomsledare och massa andra från mitt samfund som samlades i Sunne och fortbildades. Det var trevligt. Framförallt eftersom jag bodde ihop med Miriam och vi låg vakna halva nätterna och pratade om djupa saker. Trevligt!

Sen hade jag ledig helg och åkte till Jönköping och hade tjejhelg med Ida-Maria, Maria och Karin från SVF. Underbart! Vi åt, pratade, second hand-shoppade och pratade. Fantastiskt!

Sen var jag hem om och plockade ut smutstvätten ur väskan och stoppade i rena kläder, sov och åkte till Vingåker för att gå på kurs. Jag har nu lärt mig ett koncept som heter bibeläventyret och är skapat för att skolbarn (fyror och femmor) ska lära sig om bibeln. Det är absolut inget evangelisationsmaterial, utan just ett sätt att lära barnen om bibel i skolan. Väl anpassat till läroplanen och det är strängt förbjudet att på minsta lilla sätt evangelisera. Känns bra. Jag kan nu berätta hela gamla testamentet på några minuter, fråga gärna!

 

Joel:

Jag har varit på fortbildning och i Jönköping.

Blackebergs bibliotek och inflyttningsplundring.

Jag sitter på Blackebergs bibliotek och skriver predikan. Herodes och stjärntydare. Mord och guld. Det är ganska intressant, tycker jag.

 

Dethär att det ska vara tyst på bibliotek funkar inte helt här. Förutom barnen som springer omkring och låter med tillhörande föräldrar som hyschar dem väldigt högt och ett av Blackebergs torgs orginal som är här och pratar oavbrutet för sig själv om George Orwells Djurens gård så pratar bibliotikarierna väldigt högt. Ska de göra det?

 

Men jag tycker att det går ganska bra med predikan ändå. Vill ni höra så kan ni komma till Abra på söndag klockan elva. Då får ni också se mig i min mellandagsrea-inköpta kostym.

 

Ikväll ska jag och Andreas ha inflyttningsplundring. Det är en kombo av inflyttningsfest och julgransplundring. Inte att de som är inbjudna ska plundra oss. Hoppas de har förstått det.

Vi har bjudit in lite allt möjligt folk. Kyrkfolk som vi inte känner så bra. Alingsås/Kungälvs-folk som känner oss nästan för bra. Arbets/skol-kamrater som vi inte umgås med privat så mycket. Det jag är mest nervös för är att några är väldigt väldigt övertygade nykterister och andra är där för att dansa på bord med slipsen runt huvudet. Det kan bli spännande...

 

Joel:
Jag skriver predikan på Blackebergs bibliotek.
Ikväll ska jag och A ha kombinerad inflyttningsfest och julgransplundring.
Vi ska också ha socialt expriment: hur festar man med rabiata nykterister och fyllekajor samtidigt?

2013 - här kommer jag!

(Jag vill redan nu varna för ett ganska flummigt och snabbt skrivet inlägg om mina känslor om 2012 och 2013. Om ni inte orkar läsa det så förstår jag precis.)

 

Häromdagen lyssnade jag på morgonpasset i P3 när de skulle göra en årskrönika om vad som hänt i lyssnarnas liv. Jag SMSade in

"2012 hände jättemycket i mitt liv: jag gifte mig, tog kandidatexamen och fick drömjobbet. 2013 har stora skor att fylla. Bring it!"

De läste upp mitt SMS och sa till mig att jag inte skulle förvänta mig något av 2013 om allt detdär hänt under 2012. De sa att 2013 skulle bli som en baksmälla efter en rolig fest. Alltså inte alls så roligt, men att jag ändå kan se tillbaks på 2012 och tänka att det var kul så länge det varade. Ungefär.

 

Men jag har tänkt lite på det sedan dess. För att jag gifte mig var en väldigt stor sak och en väldigt rolig sak. Men inte bara för själva bröllopet, utan för att jag nu får vara gift med Andreas. Det var ju det som var målet.

Och att jag tagit min examen och slutat plugga, det var ju roligt, men det roligaste är ju att jag nu är utbildad till pastor. Det var ju det som var målet.

Och att jag fått mitt drömjobb (eller i alla fall mitt dröm-första-jobb) är ju roligt eftersom jag får jobba med det jag har drömt om. Det var ju det som var målet.

 

Hittills har jag varit på en lång startsträcka. Jag ville bli Andreas lilla fru i massa år, och nu är jag det. Jag ville utbilda mig till pastor, och nu är jag det. Jag ville ha ett jobb som pastor i en Stockholms-församling med en till pastor som jag kan "gå brevid" lite, och nu har jag det.

Dessutom har vi fått tag i en lägenhet i Stockholm som vi inte kommer behöva flytta ifrån förrän jag slutar jobba i Abra och antagligen inte vill bo kvar i Stockholm. Det var ju också ett mål som vi hade.

 

Lite känns det ju som att det är nu jag och Andreas börjar vårat riktiga liv. Inte detdär mellan-livet som det var under utbildningen. Nu har grunderna lagts, på nåt sätt. 

 

Det kanske inte låter klokt. Det kanske låter som att jag tror att jag tagit uppförsbacken och att jag nu kan andas ut och ta det lugnt. Men så menar jag inte. Jag menar bara att jag är väldigt nöjd med att inte behöva göra om 2012, även om det var ett fantastiskt år.

Jag är redo för 2013.

 

Joel:

Gott nytt år!